karlekhoppochfortvivlan.blogg.se

Där är jag nu, jag har säkert skrivit och gjort om detta inlägg 20 gånger nu. Denna blogg kommer att användas för att skriva om det jag och min familj går igenom just nu och kanske hopp om att nå ut till andra som har det som vi.

Men även att få skriva av mig min frustration, glädje, förtvivlan och hoppet jag ibland känner. Jag har velat starta denna blogg länge men har inte vågat, jag vet inte varför. Kanske orolig för att folk ska döma.

Känns som att man blottar sig totalt, något jag inte alls är van vid.

 

 

Som sagt det är svårt, jag vet inte vart jag ska börja.

Vi kan väl börja såhär:

Vi har världens finaste, klokaste lilla tjej på 3 snart 4 år, i februari närmare bestämt. Jag skulle inte klara mig en dag utan henne, som dom flesta föräldrar känner hoppas jag. Finns inget jag inte skulle göra för henne.

Hon har alltid haft energi, mer energi än hon själv faktiskt klarar av. Hon har svårt att sitta still, absolut det har nog dom flesta barn i denna ålder, men jag menar verkligen svårt. Explosivt humör, minsta motgång så flyger saker åt alla håll, det går snabbt över och man se att hon får dåligt samvete, hon kan liksom inte styra det. Hon kan absolut inte leka själv, någon måste alltid vara med henne.Vilket gör att hon alltid är som ett plåster på oss och drar i oss, tro mig att uppmärksamhet får hon. Dag ut och dag in är det testa gränser (och så har det varit i 2 år), säkert går det bara 5 minuter mellan varje incident, hon är väl medveten om att hon inte får efter första tillsägningen, men efter att man sagt till 10 gånger så brister det. Detta tjat pågår säkert 5 timmar sammanlagt av dygnets 24 och efter två år tar det liksom stopp. Vi har provat allt vi läst om, frågat om, fått råd om osv. Avledningsmanöver istället för tjat, kramar istället för tjat, belöningar, bestraffningar.. you name it. Inget fungerar.Måste även nämna hennes impulsitivitet och orädsla, hon gör ofta saker i ren impuls, om det så är att springa rakt ut i vägen. Men hon är smart, snabblärd och kvicktänkt, hon har varit tidig med mycket.

Hon är totalt orädd, inte ofta fröken gråter när hon gör sig illa heller, tuff som en oxe.

Minns i somras när hon gungade med sin lite äldre dagiskompis, hon stod på gungan och gungade riktigt högt för han gjorde ju det. Plötsligt så tappar hon greppet och faller med ansiktet rakt ner i gruset, jag flyger upp från bänken. Hon reser sig upp, spottar ut blod från munnen och skriker, det gick så bra mamma och så kastade hon sig upp i gungan igen. Själv hade man skyhög puls och skakade som ett asplöv.

Middagarna hemma är det stressigaste som finns, man vill sätta sig ner och njuta av maten. Det har inte hänt på 2 år minst. Hon tar en tugga, springer en sväng. Kommer tillbaka tar en tugga till, springer och drar hunden i svansen. Kommer tillbaka tar en tugga till, går till syrran och klättrar på hennes stol och stör henne. Äter en tugga till osv.. varje dag. Även där har vi försökt all.

Hur är hon borta, hos andra? Molly är alltid Molly vart hon än är.

Barnvakt är något som är svårt att fråga om, då det är påfrestande för mor och farföräldrarna. Dom är rätt så slutkörda när det är dags att hämta.  

Dagis då? Redan när molly började på dagis ca 1,5 år gammal så reagerade fröknarna på att hon var ett energiknippe med en vilja av stål och visst är det bra egenskaper också.

Problemen blev riktigt stora när hon bytte till den större avdelningen för ca 1 år sen, vi fick höra dagligen om hennes bravader, hur hon slagit andra barn, hur hon inte lyssnar osv. Nu har vi dock bästa fröknarna som ändå förstår sig på henne. Men självklart är det jobbigt att varje dag gå och hämta henne med en klump i magen för vad hon gjort idag. Samt vad tänker dom andra föräldrarna om oss som föräldrar? Alla på dagis har koll på vem molly är, alla föräldrar likaså. Själv har jag knappt koll på vad hälften av barnen heter på mollys avdelning och ännu mindre vilka deras förädrar är. För några månader sen kom en fröken fram till oss och berättade att en mamma pratat med dom om att hennes barn inte vågade gå till dagis pga min lilla tjej. Hur tar man det ?

Vi har haft möte med fröknar, specialpedagog och dagischefen, men pedagogen sa det själv att ni måste gå vidare med detta och söka hjälp, för det finns inte så mycket dom kan göra. Hon berättade om att Mollys självförtroende är enormt medan hennes självkänsla är i botten. Jag kämpar dagligen med att få upp hennes självkänsla, peppar, ger enorma beröm när hon gör bra saker osv. Men det är ett långsiktigt projekt och en förändring sker inte över en natt.

Det där med att söka hjälp då, det började redan vid Mollys 3-års kontroll på bvc. Jag hade bestämt mig för att äntligen be om hjälp. Blev bortviftad som en äcklig spyfluga. Barn är barn och hon är inne i en trotsperiod men visst hon har lite mer energi kanske.

Ok? Perioden hade då hållt på i 1 årinnan  och nu även 1 år efter den dagen jag bad om hjälp.

Den dagen, på det mötet han fröken ha sönder handfatet inne i på bvc sköterskans kontor, hon slog sköterskan för att hon fick en tillsägning, hon klarade alla tester men det tog också 1 timme då hon inte satt stilla i mer än 1 min åt gången. Men hon är bara barn ?

Efter den dagen kände jag att det är väl bara att acceptera och gå vidare.

Det som fick mig att ta tag i det igen va inte för min eller min mans skull, det va för mollys egna.

Bytte vårdcentral då bvc på det stället vi hade inte brydde sig och bytte till vårdcentralen där jag själv var listad. Detta efter att min läkare sagt till mig att dom har en bra barn psykolog. Fick en remiss och tillslut, nästan 3 månader senare fick vi en tid. Återkommer om detta.

Sen ca 5 månader tillbaka har Molly klagat på magont, tillslut gick vi till doktorn och dom bad oss ta bort mjölk i två veckor för att kolla om det var mjölkprotein allergi. Vi gjorde detta i 6 veckor för att vara på den säkra sidan men problemen består. (Nytt läkarbesök i veckan som kommer)

Dagisfröken tog upp detta med mig när Molly kräktes på dagis sist (ej magsjuk), hon undrade om vi kollat upp magkatarr. Herregud tänkte jag, inte kan man vara så liten med magkatarr? Jo om man är stressad sa hon.

Och jag började tänka mer, trodde inte man kunde det. Jag satt och masserade henne på kvällen och det gick knappt, hon va så hård och spänd och det gjorde ont. Det som gör så fruktansvärt ont i mig är att min 3-åriga dotter som bara ska vara barn o leka och ha kul, är så uppe i varv hela dagarna att det ger fysiska men..

Nu kan jag inte uttala mig så mycket om magen förns en ordentlig utredning skett. Men varje kväll jag går och lägger mig kommer ångesten. Ångesten över att i rummet bredvid ligger en liten tjej som inte ska ha det såhär, inte få skäll hela dagarna, inte ha dåligt samvete hela tiden, inte behöva säga förlåt jämt.

Det gör så ont i mig och jag känner mig helt trasig, jag har ingen ork, jag gråter hela tiden.

Besöket hos psykologen då ? där hoppet tändes, inte för mycket dock.

Jag och Johan var där och pratade medans Molly var på dagis, jag tror att hon är vettig. Vågar inte säga något än. Men det va skönt att få prata om detta. Och hon har bokat in ett besök på dagis nu i januari för att se hur Molly är där. Sen har vi även ett möte inbokat där jag och Molly ska närvara hos henne.

Jag vet att det inte finns något hon kan säga som vi inte provat och hon sa tyvärr att det kan vara så, men slutar en utredning där? Ska vi behöva ha det såhär i 3 år till tills Molly börjar i skolan? Jag är så rädd att våran familj inte håller så länge..Detta är något som berör oss alla, Molly, oss föräldrar och syskon.

Orken tar slut, vet inte hur många sammanbrott jag haft senaste halvvåret. Samtidigt ska man klara av sitt heltidsjobb, syskon och sin egen hälsa i det hela.

Allt blir pausat, vänner, den sociala biten ja allt..

 

Detta var det första inlägget och starten för det jag nu kommer att börja dela med mig av.